Lara tillsammans med monster... igen...

Lara Croft är en av det mest kända hjältarna som spel har skapat. En gång i tiden var hon inte bara en storbystad dröm för tonårspojkar utan också nyskapande och vägledande i hur ett äventyrsspel skulle gestalta sig. Den tiden är för länge förbi och Lara Croft hamnade i skymundan och medan hennes äventyr blev allt sämre så tog andra över och visade hur äventyrsspel ska se ut. Sedan några år så har Crystal Dynamics tagit över hjältinnan och gett henne, inte bara en ny lock, utan också lite upprättelse. Tomb Raider: Underworld är deras tredje äventyr med hjältinnan och hon är tuffare än någonsin.

Som jag redan nämnt så var verkligen Tomb Raider äventyren nyskapande och vägledande i både plattform och problemlösningar. Men när Eidos inte lyckades hålla lågan uppe så tog istället UbiSoft över manteln och överförde konceptet till sin Prince of Persia och ända sedan dess har Lara Croft hamnat utanför rampljuset då prinsens äventyr både vart snyggare, roligare och bättre.

En bra bit på vägen

Men med Underworld så närmar sig Lara Croft prinsen riktigt långt. Även om spelmekaniken känns igen från tidigare spel som Crystal Dynamics gjort med Lara så känns den smidigare än aldrig förr. Det är stundtals en fröjd att ta sig fram och att klättra högre och högre upp. Spelet är också ganska förlåtande och även om man faller död många gånger så är det aldrig långt till senaste sparpunkten där man åter vaknar till liv och får göra ett nytt försök. Sådana punkter finns på massor av ställen och så fort du klarat av en svårare passage så plingar det till för att markera att det är härifrån du börjar i fall du misslyckas med nästa del. Även på andra sätt har det blivit lättare att spela för pusslen känns logiska och det gånger man faktiskt inte fattar vad det handlar om så har Lara berikats med en riktigt grym handdator som ger oss spelets menyer och som faktiskt ger oss tydliga ledtrådar för vad vi ska göra härnäst.

Äventyret börjar med att Laras hem brinner och att en av hennes medarbetare riktar en pistol mot henne. Sedan slungas vi bakåt en vecka i tiden och börjar med en underbar bana mitt ute i oceanen. Det gäller att dyka ned till ett gammalt palats där nere och ta sig in. Att styra under vatten brukar ofta vara riktigt dåligt gjort men för en gång skull fungerar det faktiskt bra. Harpunen är bra att ha för vattnet är bebott.

Få fiender

Det mesta i spelet handlar om att utforska, lösa pussel och plattformshoppa. Det finns en del fiender också men det är ganska få och helst skulle jag vart utan dem i huvudtaget. Speciellt fienderna i form av pantrar, hajar, tigrar, spindlar och fladdermöss. Dinusarierna märkte jag inget av den här gången i alla fall men att djuren bara skulle vara blodtörstiga bestar som ska rensas bort är en ganska trist bild av vissa utrotningshotade arter. Dessutom så tillför spelmomentet ingenting. Fienderna är mest isvägen och jag irriterar mig på dem. Men när man fienderna börjar koma som odöda känns det lite långsökt faktiskt. Jag tycker att upptäckarglädjen och det påhittade mytologiska berättelserna är drivande nog utan att faktiskt blanda in överdrivet mycket övernaturligt i historien.

Men även om fienderna är jobbiga så är det inte så värst många och oftast är det inga problem att klara av dem. Man har ett par vapen att välja mellan till sitt förfogande där pistolernas magasin aldrig tar slut (men det andra vapnen har begränsad mängd kulor. Det som stör spelandet mest är inte fienderna utan en bråkig kamera som känns som den är hämtat direkt från Laras Croft första äventyr. Bråkig, bökig och låser sig ofta i konstiga vinklar som gör att man missar avgörande hopp och faller pladask ned till en säker död.

Tomb Raider: Underworld är ett spel helt i rätt riktning och Lara Croft är åter att räkna med. Men äventyrskronan får hon inte behålla den här gången heller. För lika många steg i rätt riktigt som Lara Croft har gjort, lika många steg längre har Prince of Persia nått och konkurrerar lätt ut Tomb Raider: Underworld med sitt senaste spel. Ledsen Lara, men guldkronan går den här gången till en prins men lite upprättelse har du i alla fall fått och jag ser fram emot ditt nästa äventyr.