Spindelmannen och hans vänner

Det ska väl erkännas på en gång att jag alltid varit lite svag för spindelmannen. Han är liksom den Marvel hjälten som jag tyckt bäst om och som faktiskt också har fungerat helt ok på film på senare tid. Däremot har spelen varit av sämre kvalité. Spider-Man: Web Of Shadows bygger vidare på samma spelmotor som det tidigare spelen men denna gång slipper utvecklarna följa någon story från någon film som inte alls passar sig i spelandets värld. Friheten har gjort spelet gott och tillsammans med ett väl fungerande fightingsystem så är det här bästa Spider-Man spelet som jag spelat.

Det finns mycket att störa sig på under spelandets gång. Spelet är långt ifrån perfekt och lider av en hel del brister. Det som stör mest och som också sabbar en del för en under spelandet är kameran som får spasmer attacker då och då. Speciellt illa är det när man springer på husväggar och sedan kommer upp på ett tak och då råkar det finnas nått på det taket. Då förstår kameran inte alls vad den sysslar med och jag blir riktigt ledsen.

Mycket bossar

Hela spelidén med Spider-Man är ju att spindelmannen kan svinga sig fram över Manhattan. Att han är stark och snabb och kan slåss och har ett spindelsinne som varnar honom för fara är bara en bonus lika mycket som att Peter Parker faktiskt är en ganska snäll kille som bara vill väl. Däremot är det svårt att vilja väl när symbiosen som Peter Parker drog på sig för länge återkommer. Denna gång ordentligt och självklart är det Venom som står bakom allting. Det är inte bara Parker som blir smittad av dräkten utan mer eller mindre hela Manhattan och alla människor. Så med en ond parasit som försöker få Peter Parker att bli ond och med massor av zombiliknande varelser överallt är det svårt att vara god jämt. Det är synd om Peter helt enkelt.

Spelet kryllar av fiender och fler blir det ju längre man spelar. Fienderna är ganska kul med varierande svårighetsgrad men roligast av allt är bossarna. Och tack och lov så finns det många av dem även om det är några som är återkommande. Bosstriderna är spelets största behållning och när kamera och kontroll flyter så är striderna precis så vackra som dem ska vara när det gäller Spider-Man. Man slåss mot Vulture ovanför skyskraporna och mot Spider-woman på skyskrapornas väggar och då älskar jag det här spelet.

Det blir bättre

Fast det börjar trögt. Spelkontrollen känns tråkig och stridsystemet kräver en del av en när det gäller att trycka i tid på knapparna. Men efter ett tag sitter det här och ju mer jag vänjer mig vid spelkontrollen desto underbara blir det att svinga sig fram mellan alla skyskraporna och ta sig mellan uppdragen. Grafiken är varierar mellan riktigt snygg och medelmåttig. Den tråkigaste delen av grafiken är väl att alla skyskraporna ser ut som det är tagna från förra generationens spelgrafik. Uppdragen känns till en början lite enformiga men även här blir det mer variation. Klarar man sig igenom spelets sega start så räddar sig spelet sig själv så att säga. Och för oss som älskar serietidningar med alla dess hjältar och skurkar kommer att träffa på många bekantskaper under spelandets gång. Alla är inte så vänligt inställda till dig, speciellt inte när det är du som är orsaken till smittan som tagit kol på Manhattan.

Det är en himla tur att du är en superhjälte så du kan få chans att ordna upp det här.