Shadow of the Colossus

Ibland spelar det faktiskt ingen roll på vilken maskin ett spel släpps. Shadow of the Colossus är trots att det släpptes till Playstation 2 fortfarande ett av det vackraste spel som någonsin släppts och det även fast både Xbox 360 börjar få ett riktigt brett spelutbud och Playstation 3 faktiskt börjar få marknadsandelar. Även om båda dessa maskiner presterar så oerhört mycket bättre än vad det gamla Playstation 2 gjorde så har ingen av det maskinerna ännu ett spel som når upp till Shadow of the Colossus klass i grafisk storslagenhet.

För Shadow of the Colossus är vackert. Det är bland det vackraste jag sett i spel väg med sina underbart designade varelser och det storslagna varierande miljöer. Och spelvärlden är stor där våran ensamma hjälte rider och förtvivlat försöker förstå vad som är meningen med alltihop.

Det svåra valet

För våran hjälte som kallas Wander är ensam och ensam är inte stark. Hans flickvän är döende eller kanske redan död och det enda sättet att kanske rädda henne på är att bege sig ut och besegra 16 stycken kolosser. Dessa magnifika varelser vandrar ensamma runt i världen och vill ingen något ont men ändå blir det våran uppgift att ta död på dem. Att välja en annan väg är inte möjligt och jag spelar vidare trots att jag faktiskt inte vill ta död på en enda av dessa kolosser. Jag vill egentligen låta dem vara ifrån och låta dem vandra över jorden och leva sina egna liv. Jag vill det inte men jag gör det i alla fall. Flickan är döende och finns det ens den minsta lilla chans att hon ska leva så säger en röst i templet att jag ska döda kolosserna.

Samtidigt som det är med vemod som jag tar mig an koloss efter koloss så kommer jag aldrig glömma min första strid med spelets första koloss. Det påminner inte om något annat jag vart med om och eftersom striderna mot kolosserna är det enda striderna man ställs inför så blir varje strid unik.

Känslorna

Många spelrecensenter har hyllat spelet genom att påstå att det väcker känslor hos oss. Och visst gör det också så. Men jag känner inte den tyngden som recensenterna gjorde och jag ser inte att Wanders axlar blir tyngre och tyngre för varje koloss han dödar. Däremot så dras jag med att sättet som historien berättas på och stillsamheten. Inte en massa förklaringar och inte en massa onödigt påklistrat berättande utan bara en pojke och hans häst Agro som mot sin vilja måste döda stora magnifika varelser. Men känslorna tar slut där och även om jag någonstans tycker att det är fel att döda varelserna så måste jag erkänna att jag njuter av det när jag gör det.

Det är nämligen så att varje koloss har sina egna svaga punkt och det gäller att hitta den. Det gör man genom att klättra och hoppa på varelserna och håller sig fast i pälsen på deras kroppar och försöker överleva deras försvar. Tyvärr så blir det lite tjatigt efter ett antal kolosser och tyvärr är inte heller kontrollen perfekt vilket den nästa måste vara i ett spel där varje fiender tar ungefär 15-30 minuter att ta kol på. Och när man ramlar ned mot marken och det tar 5-10 minuter att ta sig upp igen kan man bli riktigt frustrerad om det var kontrollens fel.

Men ändå, det här spelet är underbart och för att vara lite hädisk mot alla fans. Det är mycket bättre än Ico som jag faktiskt aldrig förstod mig på.

Håller du inte med? Skriv av dig