Mediaapparaten

Äntligen har jag stiftat närmare bekantskap med PSP. Sonys svar på bärbara spel som faktiskt klarar sig ganska bra på marknaden. Med tanke på hur det gått för det andra företag, förutom Nintendo, som försökt sig på det där med bärbart och spel så lyckas PSP riktigt bra. Min modell är den senaste och kallas helt enkelt för PSP-3000 och är en smärre uppdatering på PSP Slime & Lite som släpptes för ett tag sedan. Sen stora skillnaderna är mellan Slime & Lite och 3000 är egentligen inte större än att Sony den här gången byggt in en liten mick i enheten så att man kan använda program som Skype utan extra tillbehör.

Som enhet är mina åsikter väldigt blandade om PSP. Den är faktiskt ganska snygg och den stora skärmen på 4,3” med 480 x 272 pixlar gör ju att den är en ren njutning att titta på den. Dessvärre är den inte alls lika skön att spela med som den är att se på. Det fyra actionknapparna sitter precis som förut och som på alla Sony-kontroller sedan urminnes dagar på precis samma sätt som vi alltid vant oss vid. Alla knapparna fungerar bra och responsen är lika bra som på en vanlig kontroll. Den första PSP fick ofta klagomål på att just att knappen med fyrkanten på, den närmast skärmen, hade dålig respons, men det är inget jag märker av i och med PSP-3000 i alla fall. Det som jag däremot märkte av redan på det gamla PSP modellerna och också den här är att den så kallade analoga spaken sitter riktigt obekvämt. Kan jag så styr jag heller med styrkorsett men det är inte alltid spelen stödjer detta styrsätt och man blir förpassad till spaken och det känns allt annat än bekvämt att styra med den med tanke på dess placering.

Multimedia

PSP-3000 är först och främst en spelmaskin gjord för att spelas med. Men den kan så mycket mer än så. Det är enkelt att titta på film, antagligen via konverterad film som laddats över till minneskortet, eller överprisfilm som Sony säljer på sina egna skivor UMD. Samma skivor som spelens säljs på alltså. UMD är framtaget enkom för PSP och filmförsäljningen har väl gått si så där eftersom filmerna är i dålig kvalité och ofta väldigt dyra. Sen är det också väldigt enkelt att konvertera till ett minneskort (Memory Stick Pro Duo såklart) och se filmen på det sättet. Även musik klarar PSP av utan att protestera alldeles för mycket.

Det som dock verkligen gör den här maskinen till en liten multimediemaskin är möjligheterna att koppla upp sig mot trådlösa nätverk och bland annat surfa med PSP:s egna webbläsare. Tyvärr är textinmatningen långt ifrån lika smidig som jag hade kunnat önska och surfandet blir mest en kul grej i mängden. Roligare då är det att man kan använda Skype och på det sättet förvandla sin PSP till en IP telefon vart som helst där det finns trådlöst Internet.

PSP hjärta PS3

Den största behållningen med att äga en PSP är, förutom att man kan stoppa in 16 GB minneskort med filmer, att den kan kommunicera med ens PS3:a. Vart man än befinner sig i världen, som i rummet bredvid eller på McDonalds, så kan man koppla upp sin PSP via sin PS3 och så att säga använda sin PS3 vart man helst befinner sig. Man kan använda nästan alla funktioner som PS3:an kan och använda sig av all media som man har sparat på den. Bara den här funktionen gör att jag tycker väldigt mycket om min PSP-3000 eftersom det betyder att jag inte behöver fylla den med filmer hela tiden utan kan kolla på dem som redan ligger på min PS3.

Det som drar ned betyget på PSP 3000 att den känns riktigt plastig. Det knakar om UMD-luckan och hela enheten känns ohållbar. Att den inte är speciellt skön att spela på är ju såklart också ett stort minus eftersom det ändå är en spelmaskin. Powerknappens placering skulle jag gärna också flytta på så man slipper råka stänga av sin maskin under spelets gång vilket råkat hända mig några gånger. Sen är jag inte överförtjust i Sony operativsystem som både PSP och PS3:an lider av. Det är inte bara ganska opraktiskt, det är begränsande också.

Utöver dessa minustecken så gillar jag PSP. Men äger man inte en PS3 så ser jag ingen anledning till varför man ska spela sämre kopior på spel som ändå oftast släpps till konsol. Visst finns det undantag men PSP är inte värd det pengarna som ett eller två spel kan motivera till.