Alex blodiga framfart

Militären i staterna håller som bekant på med skumma saker som inte invånarna känner till. Det är ett faktum. I alla fall om man ska tro på massor av filmer och spel som handlar om just detta. Prototype vill inte vara sämre så därför är det här historien som är anledningen till att våran Alex vaknar upp på ett bårhus utan att ha några egentliga minnen och med krafter som ingen människa borde besitta. Han kan nämligen förvandla sig själv till och sina lämnar till att bli extremt dödliga. Knivar på händerna och annat skoj. Uppfinningsrikedomen är stor men för det spelet skull ganska enformig.

Prototype är ett sandlådespel med allt som det innebär. Man får en stor stad till sitt förfogande och man kan röra sig fritt över hela staden. Uppdragen och sidouppdragen är pedagogiskt utmarkerade på kartan och det är enkelt att ta sig fram eftersom Alex tidigt i spelet lär sig sväva och göra super hopp. Att springa upp på väggar är heller inga problem om nu inte någon försöker bomba dig samtidigt. Att bli jagad händer faktiskt ganska ofta men oftast får man skylla sig själv.

Människor och människor

Staden kryllar av liv och det är tur det för människorna betyder energi för våran huvudperson. Alex är så pass långt ifrån en hjälte som man kan komma och i hans jakt på sanning och hämnd så får ingenting stå emellan. En av Alex förmågor är att suga i sig människor och få energi på det sättet. Han får även del av visas minnen (dessa är tydligt utmarkerade på kartan) när han ”äter” upp dem. I början känns det här inte speciellt seriöst och jag brukar inte tycka om att använda oskyldiga människor för mina behov men efter ett tag så vänjer jag mig och jag tvekar inte länge förrän nästa person går sitt öde till mötes för lite energi.

Tack och lov så är det inte bara människor som man slaktar på sin väg. Dessa blir mest slaktade om det råkar hamna i vägen mellan Alex och militären eller mellan Alex och monstren. För precis som i andra liknande spel så är staden isolerad och ett hemskt virus sprider sig. Ett virus som förvandlar människor till zombieliknande framhasare och visst finns det slemmiga monster också.

Blodigt

Spelet riktar sig till den äldre publiken och inte minst genom att innehålla mängder med blod och kapade människodelar. Det fullkomligen skvätter likdelar och blod i Alex framfart och inte verkar det andra vara bättre heller. Militären gör allt det kan för att stoppa framfarten av viruset och många oskyldiga människor ryker med när pansarvagnar och helikoptrar drar fram och släpper sina bomber. Det kan låta kaotiskt och många gånger är det precis så det känns när man spelar också. Det kommer fiende på fiende och bomb efter bomb och även om Alex är superstark så ska man inte bli förvånad om han råkar dö några gånger under spelandets gång.

Även om historien kan kännas lite trist stundtals så kommer jag på mig själv med att vilja veta lite mer hela tiden och det blir därför svårt att släppa spelandet. Sidouppdragen är oftast helt meningslösa och finns bara där som utfyllnad så dem struntar jag ganska fort i. Det finns massor av saker att samla men det finns ingen direkt poäng med det så det gör man som man vill. Det finns massor av uppdateringar att låsa upp och köpa av erfarenhetspoängen man tjänar men många uppdateringar känns precis som attackerna helt meningslösa.

Spelet lider av en hel del brister och mycket kunde varit bättre genomfört men samtidigt är det otroligt underhållande att ta sig fram över hustaken och falla ned som en bomb över en samling virusdrabbade människor och ”äta” upp någon för den personens minnes skull. Hade bara sidouppdragen varit roligare och kontrollen mer genomtänkt hade det här spelet fått bättre betyg än det nu faktiskt får.