Prinsen är tillbaka

Prinsen har återvänt och han återvänder på bästa möjliga sätt. Till Babylon återvänder prinsen och vad han ser är en stad i krig och som brinner. Prinsen har med sig sin kära Kaileen som dör precis i början av spelet ungefär samtidigt som prinsen drabbas av sanden självt.

Det är ett kärt återseende då jag verkligen älskade första spelet, Sand of time, och diggade det andra spelet Warrior Within riktigt mycket. Prinsen har utvecklats en hel del under den här tiden och trots att prinsens charmiga stil från första spelet är tillbaka så slipper vi också den onda varianten som kallade folk för bitch. Istället har vi en mellan variant av prinsen. En man som ångrar mycket i sitt liv och vill ställa det tillrätta men att drabbas av sanden som gör att prinsen förvandlas till ett Sandmonster är inte det lättaste och prinsen blir väldigt kluven. Den mörka delen och den goda delen försöker dela på en kropp.

Nya plattforms moment

Förutom att sagan om prinsen är väldigt gripande så var det plattformshoppandet som jag verkligen älskade. I första spelet kom jag fram till att det känns som ett pussel när man hoppar fram och tillbaka och svingar sig på det mest omöjliga sätt. Det hade utvecklats i uppföljaren och nu i The Two Thrones (TTT), så känns det helt perfekt. Den goda och den onda prisen har olika sätt att ta sig fram på och medans den goda tar sig fram på traditionellt sätt (för att vara prinsen) så tar den onda varianten sig fram på ett mer effektivt sätt med sin kedja (Dagger) som sitter fast i ena armen.

Fast det är i strid som skillnaderna märkes mest. Då den goda prisen rör sig ungefär som han gjorde i Warrior Within så är den mörka prinsen mycket med effektiv och svingar sin kedja på ett God of War liknande sätt. Däremot är den mörka prinsen mycket smidigare att styra än vad Kratos någonsin var. En sak som UbiSoft också lagt till är att man kan smyga sig på sin fienden och med hjälp av att trycka rätt knapp i rätt stund döda fienden enkelt och smidigt i en Speed-kill. Fungerar helt ok och är trevligt att använda även om det inte tillför så mycket. Spelet har också fått några riktigt stora bossar som man använder den funktionen på.

Kära återseenden

Att röra sig i staden Babylon är riktigt härligt och hela spelet känns friare än vad det egentligen är. Det är stora vyer över stadens tak och här och där brinner det. Hela spelet är riktigt snyggt gjort att det riktigt gör ont i PlayStation2. Ibland gör det så ont så att apparaten inte hinner med riktigt men det är inte ofta och det går att leva med.

I Babylon gör man en del återseenden och det käraste är förståss Farah fast hon minns inte prinsen alls eftersom han mixade en hel del med tiden i förra spelet. Ett annat återseende som inte är lika kärt är mötet med den ondskefulle visiren som än en gång tänker använda Tidens sand till något hemskt.

Förbättringar

Det här är ett riktigt bra spel som griper och berör mig. Tålmodigt sitter jag och gör om och försöker göra rätt när det blir Game Over. Tack och lov så har ju prinsen sin sand som kan spola tillbaka tiden några sekunder så Game Over kommer inte upp hela tiden dock så dyker den upp med jämna mellanrum. Spelet är inte det lättaste som finns fast striderna är i alla fall lättare och tar inte upp lika mycket plats som i förra spelet. Tackar för det.

En sak som jag faktiskt kom på mig med att sakna fast jag inte gillade det när det bekom är hårdrocksmusiken i förra spelet. Jag för väldigt varma känslor nu när jag lyssnar på Godsmack - I stand Alone och minns Warrior Within med större glädje än jag ville erkänna då. Fast musiken är fortfarande bra och det hela känns mer arabiskt nu och att se Babylonstorn är riktigt mäktigt.

Det här är en värdig uppföljare som tar det bästa från det två förra spelen och låter oss njuta ännu en gång. Tack UbiSoft för det och tack prinsen.