Prince of Persia: Warrior Within

Det ska finnas en första gång för allt och detta är första gången jag försöker mig på att skriva om ett spel. Det är mycket att tänka på och när jag nu ger mig ut i denna djungel ska jag först varna alla läsare att jag inte spelar speciellt mycket och jag spelar inte alltid det senaste.

Hur som helst så blev ja helt förälskad i Prince of Persia: The Sands of Time. Jag brukar ha alldeles för lätt att ge upp och blir det game over är jag ganska snabb på att ge mig. Men denna gång gav jag mig inte. Jag bara började om och spelade om tills det blev rätt och jag hade klarat spelet. Jag älskade verkligen allt i det första spelet. Allt från kontrollerna till utmaningarna till karaktären och det sagolika miljöerna.

En hårdare prins

Mycket av det här finns såklart kvar i Warrior Within. Dock så har de gjorts små förändringar och prinsen har blivit hårdare och kallare och faktiskt mindre personlig. Han har lärt sig att använda två vapen i striderna och striderna har i och med det blivit mycket blodigare och våldsammare. Striderna känns visst bra och kontrollen funkar helt ok även om den ibland kan uppfattas som något seg. Oftast som oftast måste man slåss och det tar bort en hel del av njutningen av att svinga sig fram och klättra och rulla under och förbi olika faror. För det är just det här som är Prince of Persias storhet. Att lyckas ta sig fram där det verkar vara omöjligt med massor av smidiga och vackra rörelser.

Även miljön har påverkats och blivit mörkare och den sagolika känslan har delvis försvunnit. Det känns inte längre som en berättelse under månsken utan som en mardröm. Fast grafiken är fortfarande magnifik och vacker och man kan inte låtas bli att häpnas över vyerna ibland. Dock så känns kameran inte helt igenomtänkt och det blir ibland riktigt svårt att få till vissa vinklar.

Missplaserad elgitarr

Ubisoft tyckte tydligen också att prisens vuxnare och dystrare framtonig behövdes backas upp av elgitarr men det känns helt malplacerat med rockriff i det här spelet.

På det hela känns det som man faktiskt tagit spelet ett steg bakåt i och med den här delen och jag hoppas verkligen man åtgärdar detta om man släpper en ny del. Vilket jag trots allt hoppas att dom gör. Bara dom kan försöka få tillbaka den förlorade sagostämningen och minska ner en del på stridandet så tror jag dom har ett fulländsspel färdigt.

Ett mycket bra spel ändå

Det är en hel del kritik just nu och förstå mig rätt. Det här är ett bra spel som man kan räkna med att tillbringa många timmar framför. Dock så är det sämre än det förra spelet i serien och har man ännu inte spelat det så föreslår jag att man börjar med det och blir helt hänförd.