Prinsens återkomst!

Det här är en efterlängtat comeback av min favoritprins alla kategorier. Att det inte är min förra favoritprins vi pratar om från Trilogin som UbiSoft släppt för några år sedan står klart väldigt tidigt. Det är mycket som är annorlunda jämfört med det tidigare spelen men det finns också mycket som känns igen. Vår nye prins är ingen pris när vi börjar äventyret. Han är en ung äventyrare som försörjer sig på lite skumma sätt men har ändå hjärtat på rätt ställe om man säger så.

Precis i början av spelet så träffar prinsen på en ung kvinna som jagas av soldater. Hon visar sig vara en prinsessa vid namn Elika och det händer hemska saker med hennes rike. Det som till en börjar ser ut att vara en klassisk kamp mellan godhet och ondhet blir snart mer komplicerat och även om berättandet inte tar jätte många vändningar under spelandet så lär den uppmärksamme märka att saker och ting inte alltid är vad det verkar vara.

Vackrast hittills

Det Prince of Persia verkligen sticker ut med är inte historien om våran unga prins och prinsessa, även om den är riktigt bra. Istället är det grafiken som får mig att förundras gång på gång och jag vet inte om jag någonsin sett ett vackrare spel. Lite krasst kanske man skulle kunna säga att det är en bladning av Okami, Shadow of the Colossus och Assassins Creed när det gäller det grafiska. Och det finns mycket att se för världen som vi hamnar i är inte bara stor och vacker utan den är nämligen fri också så man kan utforska precis i vilken ordning man själv vill och spelet känns inte alls lika linjärt som sina föregångare. Att spelet bygger på samma teknologi som Assassins Creed innebär en stor och vacker värld men tillskillnad från Altairs äventyr så är världen inte vidöppen utan här får man kämpa för att ta sig fram genom massor av olika akrobatikstycken som den bäste gymnast skulle bli avund på.

Att ha Elika med sig underlättar också för prinsen då hon besitter en del speciell magi och tur är väl det eftersom den här nya prinsen aldrig hört talas om tidens sand och om hur man backar tiden. Elika blir då en räddare i nöden som hela tiden finns där för prinsen i fall man skulle råka falla mot en säker död. Och utan henne hade dessa säkra dödar blivit massor. För banorna är luriga om än inte lika svåra som jag upplevde dem i förra spelen. Man har som sagt var lite mer hjälp den här gången av den underbara Elika som förutom att räddar ditt liv också kan visa vägen med ljus och ofta kommer med råd och tips när man pratar med henne.

Elika

Mycket runt det här spelet kretsar runt Elika och hon har minst sagt en lika stor roll i det här såsom prinsen själv har. Hon är som sagt var en ständig följeslagare och lika klok som hon är snygg. Inte konstigt att prinsen blir intresserad om jag säger så. Men tillskillnad från många andra följeslagare som finns i spel så stör Elika aldrig med att vara i vägen eller fastna på konstiga ställen. Istället börjar jag trivas med att ha henne med mig och efter ett tag så känns hon som en självklar del av spelet. Fable II får stryka på foten med sin hund om att ha den bästa följeslagaren.

Spelet är som sagt vackert och även om det inte är lika utstickande som plattformsspel som Sand of Times var så är det ändå en plattformsälskares dröm att ta sig fram på det underbara sätt som prinsen är tvungen till. Att kontrollen också känns väldigt tajt och det nästan aldrig blir fel när man tar sig fram är också väldigt mycket värt. Speciellt efter att ha spelat några Tomb Raider spel där kontrollen och kameran bråkar lite mer med än. Sen gör det inte så mycket att prinsen lånat väldigt mycket av andra spel i både framförande och berättande gör inget när sådana spel är Shadow of the Colossus och Okami. Mycket känns även igen från tidigare spel i serien och speciellt stämningen och det underbara vyerna som jag faktiskt då och då stannar upp i spelandet för att njuta av. Fiender

Tillskillnad från tidigare spel så har det bantats bort massor av fiender och även om det inte är någon brist på slagsmål så är striderna väldigt annorlunda jämte förutom. Det hela känns mer som Shadow of the Colossus men få bossar som alla ska besegras på lite olika sätt. Däremot så är bossarna inte lika gigantiska men väldigt personliga och man möter dem flera gånger under spelet och förståelsen för dem och deras val blir tydligare och tydligare.

Det enda som jag kan gnälla på under striderna är en sak som jag alltid har hatat i spelvärlden och det är det här dumma påhittet som God Of War fördes till sin spets att trycka på rätt knapp så fort den dyker upp på skärmen. Jag gillar det inte och även om det fungerar bättre här än i många andra spel som jag råkat ut för så tar det faktiskt ned helheten lite grann.

Spelet är underbart men underbart är kort. Tack och lov så lovas det i slutet av spelet att det kommer en fortsättning.