New International Track & Field

Ett av mina bästa spelminnen någonsin är Track & Field II. Ettan minns jag också väl men det var tvåan som var bäst. Det var perfektion och stenhårda viljor och endast genom att vara bäst kunde man vara bäst. Det handlade om att ge allt och inte tänka på om någonting kom i vägen. Jag hittade en teknik för att trycka så fort på knapparna som möjligt vilken gjorde att jag slog resten av familjen lätt och jag kände mig verkligen som en världsmästare när jag lyckades slå världsrekorden som spelet hade satt upp. Så här i efterhand så kan jag ju förundras över att mina handkontroller inte gick sönder i allt knappande som jag utsatte dem för.

Så när New International Track & Field till DS dök upp i butikshyllorna lagom kring OS så kände jag en stark längtan efter den där känslan som Track & Field II fick mig att känna. Jag hade förvisso redan laddat hem Track & Field till min Xbox 360 och fick väl lite nostalgiska känslor när jag under semestern satt och försökte hamra lika snabbt på knapparna på en 360-kontroll som på gamla NES. Det kändes helt omöjligt och viljan fanns inte där längre.

Sport, sport, bara massa sport

Första som händer när jag sätter igång New International Track & Field är att musiken sköljer över mig och jag myser. Det är en klassisk melodi som alla vi som någon gång plågat våra fingrar känner igen. Grafiken känns inte igen fullt ut men sen missade jag också Konamis International Track & Field som tydligen hade drag av 3D. New Internation Track & Field har också drag av 3D och figurerna är smått groteska och känns inte verklighetstrogna någonstans. Små flickor med förvuxna huvuden och små spenstiga snygga pojkar ska göra upp mot förvuxna muskelpaket som inte gjort annat än att käka anabola. Det finns 24 olika sportgrenar att ta sig igenom och istället för att tortera knapparna på DS så ska man istället gnugga sönder den tryckbara skärmen. Enligt mig den perfekta kontrollmetoden för ett sådant här spel.

Det flesta spel handlar om att gnugga fort. Ta pennan och för den fram och tillbaka över skärmen tills hela kroppen värker. Underbart. Ligg till moment där man måste trycka i rätt tillfälle för att lyckas med hopp och kast. Det finns även en hel del grenar som går ut på att ska gnugga pennan i en cirkel över skärmen så fort man kan, eller i takt, beroende på gren. Det krävs en del övning för att lyckas på många av grenarna och för att bli riktigt bra krävs det uppoffring av dig och av din DS. Hittills har jag lyckas slå 4 stycken världsrekord och vill slå ännu fler. Men som sagt, spelet kräver uppoffringar och även om skärmen verkar hålla mot den omilda behandlingen som den utsätts för så gjorde inte min DS-penna det.

Spela fler

Men det roligaste med Track & Field har ju alltid att vara bäst och det är enkelt med DS att bevisa att man är bäst. Eller i vissa fall, få bevisat att man inte är det. Man kan koppla ihop fyra stycken DS och spela mot varandra direkt och det fungerar riktigt bra och aldrig har väl tillfredställelsen att vinna över någon varit så stor som när man springer förbi sin motståndare på det sista 10 meterna 110 meter häck. Eller när man misslycktas med 2 luft på 310 kilo i tyngdlyftningen och precis när tror man är på väg och förlorar skriker ut sin frustration så regerar spelet på ljudet och jag får extra kraft och spöar den hånflinande kompisen med 10 kilo.

Sen kan man ladda upp resultat mot resten av världen om man törs men det lät jag bli eftersom jag vill fortsätta tro att jag faktiskt är grym som lyckades ta och kasta spjut i över 90 meter och inte känna mig som en loser som inte kommit upp i 120 än. Om inte drivkraften att ständigt blir bättre infinner sig naturligt så har Konami ett stort utbud med upplåsbara karaktärer och dräkter till sitt förfogande som man låser upp under spelets gång.

Håller du inte med? Skriv av dig