Alla spelen till priset av ett!

Tillskillnad från massvis med andra recenserare så har jag ingen speciell relation till just Metal Slug spelen. Den enda erfarenhet jag har av den här serien är att Pelle köpte Metal Slug 4 för något år sedan och att det var kul och intensivt. Så när chansen dök upp att skaffa alla Metal Slug spel till priset av ett spel så övertalade jag helt enkelt Pelle till att köpa det. Aldrig har han ångrat sig mindre. Och inte jag heller. Metal Slug Anthology är skit kul! Det här är spelkonst på hög nivå. Intensivt, svettigt, roligt och väldigt snyggt är några ord som kan beskriva Metal Slug bra. Att det sedan underlättar att veta att det är ett klassiskt 2D spel där spelmekaniken går ut på att ta sig från banans början till banans slut och på vägen mala ner massvis med fiender gör inte spelet mindre vackert. Däremot gör det spelet ganska ovanligt.

Actionspel

Det enda spel som jag kan komma på så här på rak arm som påminner om Metal Slug spelen är Viewtiful Joe som har en del gemensamt med Metal Slug. Massvis med fiender och intensivt är kännetecknen för båda dessa spel även fast dom är grafiskt väldigt annorlunda. Metal Slug har nämligen en ganska säregen design och man känner direkt igen spelet rent grafiskt. Det hela ser ut som ett riktigt snyggt 16 bitars spel och om jag inte missminner mig fel så var det också något sådant som det var från början. Världens dyraste spelserie till en utdöende konsol. Då tackar jag ännu mer för samlingen och börjar nästan förstå nostalgin som vissa människor får när dom talar om dessa spel. Det grafiska har följt med spelet från första delen till den sista och det tio år som förflutit sedan seriens första del har knappt märkts i grafiken. Metal Slug 1 och 6 ser nästan likadana ut och det är en del av charmen.

Tummträning

Wii versionen har en hel drös olika kontrollalternativ att spela med. Det ena är värre än det andra. Det går att spela genom att hålla Wii kontrollen som en gammal 8-bits kontroll med den stora skillnaden är du vrider och lutar kontrollen istället för att röra styrkorset. Vill man kan strunta i Wii kontrollen i huvudtaget och helt koncentrera sig på nunchuken och styra med den. Själv valde jag det klassiska sättet att spela på.

Allt som allt innehåller Metal Slug Anthology sju stycken spel även om Metal Slug 2 och Metal Slug X är väldigt lika varandra (X är en upputsning av tvåan helt enkelt) . Och trots att spelen är korta och inte förändras nämnvärt så blir det ett antal underbara speltimmar tillsammans med det här spelen. En vanlig biverkning när man spelat mycket Metal Slug är dock en ömmande tumme eftersom det är knappmisshandel som gäller stora delar av spelet.

Underbara bossar

Som jag redan nämnt så består spelet att man tar sig från början till slutet och besegrar massor av fiender. I slutet av varje bana möts man också av klassiska spelbossar som aldrig har haft bättre förutsättningar att lysa. Bossarna är liksom alla fiender oftast väldigt fantasifyllda och oftast väldigt svåra. Jag kommer ofta på mig själv att tacka någon högre makt att det här inte är arkadversionerna som vi spelar eftersom det hade blivit en dyr affär att stoppa i ännu en slant varje gång ens spelkaraktär dör. För det händer ofta. Men till Wii slipper man bli fattig och det är bara att fortsätta och fortsätta att spela

Det bästa med det här spelet är dock inte den underbara grafiken eller den underbart tajta kontrollen. Det som är bäst med det här spelet är att man kan spela två och man inte bara kan det, man bör spela två för det är så mycket roligare att hela tiden försöka överleva lite längre, dö lite färre gånger och få lite mer poäng än sin medspelare. Spel med hög spelglädje helt enkelt.

Sämre mot slutet

Däremot så ska jag passa på att varna lite i allt berömmet. Det är nämligen så att även om Metal Slut nästan ser likadan ut från första till avslutande del så är det någonting som händer omkring del 4 i spelserien. Någonstans så känns det som om humorn tynar och som om kontrollen blir mindre tajt och även fast spelet svämmar över av zombies och nazistliknande militärer så är det någonting som saknas.

Och om känslan fanns smygande i del tre så känns den ännu mer närvarande i del fem. Värst är det i del sex där jag faktiskt till och med hinner bli lite uttråkad även fast det vräks på med mer fiender än någonsin förr. Det är helt enkelt något som saknas men jag vet inte riktigt vad. När jag efter att ha spelat del sex testar del X så försvinner känslan av att nått är fel och spelglädjen är åter tillbaka. Alltså var det inte jag som var trött på konceptet, det måste vart speltillverkarna som var trötta.

Även om min recension fick en liten negativ klang här på slutet så älskar jag det här spelen och jag kommer spela dem många gånger till. Det här är party på hög nivå.