God of War

Ska man sammanfatta det här spelet väldigt kort kan man göra det med ett enda ord. Slakt! För det bjuds onekligen på en hel del blod och kroppsdelar som far vida omkring i det här spelet. Det som faktiskt förvånar mig lite är att det egentligen inte blir motbjudande någonstans och trots att det är blodigare än mångt och mycket så känns det inte överdrivet.

När man sätter igång spelet slungas man in i ett självmord och så får man spela förklarningen till själva självmordet. Hur Kratos, för att vinna sin styrka, blir en mördarmaskin som inget hellre vill än att glömma de hemska saker han gjort. Han vill hämnas på allt och alla!

Blodtörstigt

Spelet är utan nåd och befolkningen i Aten kommer ofta i kläm mellan monstren och Kratos som inte är mycket bättre han än monstren han slaktar.

Spelet är ett ganska typiskt actionspel i samma genre som Devil May Cry och känns väldigt mycket likadant som just det spelet. Fast när Devil May Cry 3 kör fast och mest känns tråkigt blir det aldrig tråkigt att spela God of War. Spelet bjudet inte på så många nyheter i sig och även om jag stör mig extremt mycket på den fasta kameravinkeln så är den mycket bättre än den halvtaskiga kameran i Devil May Cry 3. Jag saknar dock lite rörlighet hos huvudpersonen och många gånger önskar jag att det var en viss prins jag styrde istället.

En bra bit på väg

Spelet är vackert, faktiskt bland det snyggaste jag sett på Play Station 2. Miljöerna kanske inte är det mest storslagna i spelvärlden men dom räcker alldeles utmärkt till för den här typen av spel. Filmsekvenserna är också det väldigt snyggt gjorda det är tack vare dom som spelet drivs fram. För tyvärr är det mest mycket av samma vara hela tiden. Slå sönder och slå sönder och spräcka sönder någonting.

Akrobatik?

Det finns en del saker som gör spelet varierande och det är några pussel som finns lite här och var. Och det är lite akrobatövningar som jag helst skulle vart utan. Det hela fungerar mycket bättre än hoppandet än i Devil May Cry spelen men jag vill kunna svinga mig fram och springa lite på väggar om det är akrobatik det ska snackas om. Vill man ha mer sådant så är Prince of Persia spelen mycket bättre och smidigare, men det är mycket mer pussel och plattform än bara action som det här spelet ändå ska vara.

Som slutord måste jag ändå säga att det här spelet är helt ok och man kommer att tillbringa många timmar framför det. Gillar man spel som Ninja Gaiden och Devil May Cry så kommer man att älska det här. Fast man får räkna med mycket mindre humor än Devil May Cry 3. Det här spelet är väldigt långt borta från sköna pojkar och motorcyklar. Och tack och lov för det.