Jag blev också ledsen

Jag älskade första Devil May Cry spelet. Det var annorlunda mot allt jag tidigare spelat. Det gotiska och råa var en härlig mix med Matrix-fighting. Det som nog egentligen fångade mig med Devil May Cry var att den kunde vara både rakt och action och samtidigt en smygande känsla av rädsla. Jag tyckte om Devil May Cry 2 också. Tyvärr var det gotiska borta men Dante var smidigare och snyggare. Spelet var tyvärr ganska kort och den extra spel-dvd man kunde spela med tjejen som huvudrollsinnehavare var inte lika roligt.

Förväntningar

Samtidigt som Devil May Cry 2 (dmc2) var bättre än ettan var känslan inte lika bra. Det var samma sak en gång till. Men action var det likväl och action skulle det bli i trean. Trean är det ännu mera action i, det formligen öser action hela tiden och det enda gångerna man får en lugn stund är när man kört fast.

Dålig dialog

Spelets filmsekvenser är många och hjälper till att driva historien framåt. Det här spelet utspelar sig nämligen före ettan och tvåan och Dante måste fightas mot sin elaka tvillingbror. Mjo, storyn är som hämtad ur en dålig skräckis men den fungerar för spelet. Tyvärr så känns allt så fjantigt och alla kvickheter får mig nästan att stänga av.

Filmsekvenserna är annars ganska snygga men imponerar inte. Det är försäg en hel del grafiskt som inte imponerar och att kameran är fastlåst nästa hela tiden är ett stort minus. När jag spelade dmc 1 och 2 så hade jag ännu inte spelat Prince Of Persia men det har jag nu och Dante är otroligt klumpig vilken spelstil man än väljer i jämförelse.

Svårt!

Samtidigt som det är en massa springande hit och dit, fram och tillbaka, upp och ner med att lösa massor av pussel och hämta den där saken för att placera den där upplägget. Samtidigt som vissa av dessa pussel är kluriga så är striderna svåra och det är alldeles för lätt att dö. Och dör man så är det bara att börja om från början av banan och börja med stridandet och pusslandet igen. Något som fick mig att lägga ifrån mig kontrollen och gå från spelet många gånger.

Tufft!

Det här är ett bra actionspel som rent actionmässigt är bättre än det två föregångarna. Man får slakta en hel del demoner av olika slag och blir slaktad själv en hel del också. Själv så saknar jag spänningen som fanns i ettan men kontrollen har utvecklats så pass mycket i trean att man skulle känna sig handikappad av att spela ettan igen. Trots all kritik så är det ett ganska bra spel men det kunde vart så mycket bättre.