Death by tristess

Nina Williams från Tekkenspelen är det flesta av som gillar fightinggenren bekant med. Här gör hon en avstickare ihop om att kunna konkurrera med andra spionspel men snavar redan på startlinjen och faller pladask och reser sig aldrig. Spioner har vi redan gott om och vi behöver inte en illa styrd Nina Williams. Inte ens om hon är klädd i underkläder.

Det börjar redan i första scenen. Det hela känns billig B-aktion av sämsta Hollywood producent man kan föreställa sig. Kampsportscenen och agenter som smyger och jag blir riktigt trött innan jag ens har hunnit börja styra stackars lättklädda Nina.

Inte ens gradvis död

Efter ett alldeles för långt filmintro får jag äntligen ta kontrollen över Nina och det är nästan så att jag stänger av innan jag ens hunnit slå ned den första skurken. Styrningen, liksom slagen, sitter i det analoga spakarna och även om tanken (om det fanns en tanke bakom) är god så är den hemsk i realiteten. Catwoman hade en liknade styrning och den sög den också.

Jag kan inte alls förstå hur Namco tänkte när dom började utveckla det här spelet. Jag kan inte förstå vad dom tänkte när dom också faktiskt gjorde det klart och faktiskt släppte det och visst var det folk som köpte det. Nina Williams är snygg och hon är med en del riktigt bra fightingspel. Det säljer. Spelet suger.

Köp inte

Det här är faktiskt ett riktigt bottenspel och det borde verkligen vara försedd med en varningssymbol på själva fodralet att man måste ha stora mängder med tålamod för att spela det här spelet.

Nina Williams klampar fram. Det ekar faktiskt om henne vart hon än går. Hon klumpar omkring och letar savepoints. Det störde mig hela tiden den lilla stund jag spelade det. Jag spelade endast så länge att jag konstaterade att det här sög.