Äntligen västern

Det här är en uppföljare till ett spel som jag tyvärr inte spelat. Jag minns att jag testade demot till Call of Juarez och blev föga imponerad. Därför var det med lite blandad skepticism som jag satte mig ned och tog tag i handkontrollen när jag nu skulle spela uppföljaren. Men det tog inte många minuter innan jag hade svalt min skepticism och sakta och säkert så accepterade jag att det här faktiskt är ett riktigt bra spel. Äntligen ett nytt vänsterspel. Det var ett tag sedan Gun och första Call of Juarez släpptes och sedan dess har det vart väldigt tomt på marknaden.

Har man spelat det första Call of Juarez så har man redan bekantat sig med en av spelets huvudpersoner. Nämligen prästen Roy. Det här är historien om han och hans två bröder och om broderkärlek som verkligen sätts på prov. En välskriven historia som absolut hade kunnat göra sig som en modern västernfilm. Det börjar i slutet av amerikanska inbördeskriget och bröderna har gett upp att kriga för förlorarna sydstaterna och deserterar istället och ger sig av hem. Men hemma har nordstaternas soldater redan farit fram och deras kära mor är död. Tillsammans med sin broder tillika prästen William så flyr det från både nordstatare och sydstatare som laglösa.

Gud förlåter oss alla

Det är först och främst bröderna Roy och Thomas som står i fokus eftersom det är det två spelbara karaktärerna. Inför varje kapitel så får man välja vem av dem man ska spela som (med några få undantag). Både Roy och Thomas har sina egenskaper och där Roy är den tyngre av dem som gillar dynamit men inte är så förtjust i höjder (eller vatten, eller Gud) så klarar Thomas av både höjder och vatten galant. Däremot kan han inte sparka in dörrar eller spränga saker som sin bror kan. Men tillsammans så samarbetar dom riktigt bra och det den ene inte kan gör den andra.

På sin färd så har dem sin lillebror William som till skillnad från sina bröder inte har gett upp tanken på en gud som förlåter. Han har ännu inte dödat någon och ser på sorg på sina bröder som blir allt hårdare och grymmare ju längre historien går. Gud förlåter oss alla predikar han om och om igen men talar för tomma öron. Och när en kvinna kommer in i deras liv så går allt åt helvetet.

Välskrivet

Det som imponerar mest på mig är den välskrivna historien med alla duktiga röstskådespelare som polska Techlands har hittat. Historien engagerar mig och jag vill hela tiden spela vidare för att få lite mer av den. Röstskådespelarna sköter sitt jobb riktigt väl och flera gånger blir jag imponerad av inlevelsen. Att spelet också oftast är riktigt vackert att se på bidrar också till inlevelsen. Speciellt naturen är väldigt vackert återgiven och känns äkta på ett sätt som inte många spelskapare klarar av. Däremot så är ansiktsanimationerna lite tråkigare om än inte dåliga. Inte heller känns det helt naturligt på det sättet som man håller i sina vapen. Men det är småsaker som egentligen inte stör helheten.

Fiender finns det gått om och man slåss emot allt från soldater till indianer och då och då blir det en så kallad bossstrid. Att alla bossstrider avgörs med dueller störde mig lite i början men det finns faktiskt en viss charm i det som jag lärde mig att uppskatta.

Tråkigare är det då att man inte kan spela co-op. Spelet är ju som gjort för det och det hade varit riktigt läckert att få uppleva det här äventyret tillsammans med en kompis. Nu får jag nöja mig med multiplayerdelen som inte alls är dålig men som tyvärr känns lite fattig eftersom co-op delen saknas.

Bilder & Video: