SciFi under korstågen

Det här är ett spel som jag längtat efter nästan lika mycket som jag längtade efter Super Mario Galaxy. Jag är ett stort fan av Prince Of Persia serien och när den tog slut för något år sedan uppstod det faktiskt en sorts tomhet i mig som inga andra spel har lyckats fylla, ännu. För Prinsen var en dröm att styra och smidigare blev han för varje spel och det är just smidigheten och flytet som jag saknar. Jag har försökt fylla ut det med lite Tomb Raider men Lara Croft är faktiskt inte ens i närheten av smidigheten som jag fann hos prinsen. Så när samma studio med stora delar samma gäng som utvecklade det första Prince of Persia spelet ger ut ett nytt spel så blir i alla fall jag hel tänd.

Assassins Creed är på många sätt en arvtagare efter Prinsen men har tyvärr koncentrerat sig lite för mycket på att spelet ska vara så stort och så snyggt som möjligt så det känns som andra saker i spelet fått lida lite av skönhetskomplexet. Assassins Creed är ett bra spel, riktigt bra många gånger också men det når inte hela vägen fram.

Snyggast

Assassins Creed är först och främst ett väldigt snyggt spel. Grafiken är det snyggaste jag sett i ett spel någonsin och Lost Planet som jag senast imponerades av för snällt lämna över fanan till Assassins Creed som det snyggaste spelet. Miljöerna, färgerna, rörelserna, allt är så grymt snyggt att jag ibland bara springer runt över hustaken och klättrar så högt upp som möjligt för att se ut över någon av städerna som man rör sig i. Altair, huvudpersonen i spelet, är på många sätt också den smidigaste spelfiguren jag spelat och rörelseschemat är riktigt snyggt. Däremot så har en viss tendens att fastna där det egentligen borde vara som lättast att ta sig fram. Det är lite störande att det också tar emot så mycket för Altair att klättra nedåt och hoppa ned för små branter på en halv meter eller så. Det är störande när allt annat i spelet är så snyggt att vi styr en person som får fnatt när han står på en låda.

Spelet innehåller också en del buggar som tyvärr också tar ned helhetsintrycket. Vanligast är det att någon kroppsdel försvinner in i en vägg eller att personen man pratar med viftar med händerna inuti dig vilket låter obehagligare än det är. Två större buggar råkade jag ut för och den ena var att hela spelet började hacka enormt och det andra var att jag helt plötsligt råkade hamna i ett helt vitt rum där jag inte kunde göra något men efter någon minut så börjar Altair falla ned i detta ingenting och dö när han aldrig landar.

Science Fiction

Det flesta vet nog vad spelet går ut vid det här laget men hela spelets historia är ändå ganska skruvad. Det handla om en kille som utsätts för experiment där forskare håller på att kartlägga hans släktminne. Släktminnet i fråga är just Altair som med sina uppdrag att mörda vissa människor förändrade historien. Historien är faktiskt riktigt intressant och den är en stor bidragande faktor att jag faktiskt fortsätter spela fast att det blir enformigt efter ett tag. För det blir det tyvärr. För varje nytt uppdrag man får så är det samma sak om och om igen. Det handlar om att klättra upp för att få den vackra utsikten och det gäller att ta fram information om människorna man ska ta livet av. Det gör men genom att ficktjuva, tjuvlyssna, pressa människor på information och genom att göra uppdrag åt informatörer. Ganska enformigt i längden. Men som sagt, historien är så pass intressant att man står ut med sådana brister och jag hoppas ju verkligen att nästa spel i serien får lite mer variation.

Att slåss är också en ganska tråkig upplevelse och är det något som jag hoppas att Ubisoft jobbar med till nästa spel är det just den biten. Fast då minns jag också att det första Prince of Persia spelet också hade ett ganska trist stridsystem men att det sista spelet i serien hade ett riktigt bra utvecklat sådant. Får hoppas Assassins Creed går samma väg. Däremot är det riktigt smidig att lönnmörda och striderna som man råkar in i är oftast riktigt snygga att se på. Synd bara att det känns så slumpmässigt men som tur är kan man oftast ondlika strider om man smyger lite. Mot slutet av spelet blir det dock en hel drös med tråkiga strider som det gäller att stå ut med eftersom (igen) spelet historia är så pass intressant.

Nej, det här blev ingen känslomässigt uppföljare till Prince of Persia men så långt ifrån är det dock inte och jag hoppas väldigt mycket på nästkommande spel. Den här serien kan bli hur stor som helst om inte Ubisoft stressar på för mycket.