Svenska Akademien: Res sig opp

Jag har gillat Svenska Akademien sedan den dagen dom började släppa sina låtar gratis som mp3 på nätet. Massor av bra musik gratis och helt lagligt var ju oslagbart. Att texterna också var riktigt bra och kändes genomarbetade bidrog självfallet till att jag gick och pratade om den här gruppen hela tiden.

När sedan deras första CD kom (…med anledning av) så var det lite trevande och med CD-skivan därpå (Tändstickor för mörkrädda) hade gruppen hittat hem. Hittat en stil som blandade ragge med hipp hopp och allt på härlig svensk skånska.

Inte lika mycket kärlek

Även om utvecklingen av musiken har gott fram så har det inte hänt lika mycket med textförfattningen. Texterna är fortfarande riktigt bra men det var dom från början också. Däremot handlar mer och mer om att älska och känna värme istället för att peka med hela handen på vad som är orättvist och fel (det förekommer också). Tyvärr så känns det inte lika äkta som det gjorde förut. Kanske har plattorna kommit för tätt för att kunna föda viljan?

Efter ett tags lyssnande så känns det lite som det går på av rena automatiken och det låter inte riktigt som viljan att säga något finns där. Det är mycket vackra ord och jag kan ställa mig bakom det mesta som gruppen sjunger om men jag skulle hellre ha hört samma sak fast med mera glöd bakom.

Gungning

Att det är svårt att egentligen höra någon stor skillnad på förra och den här skivan är också en sak som jag tycker väger emot gruppen. Musiken är hur bra som helst och det gungar och svajar och det är hur lätt som helst att nynna med och börja dansa i väntan på bussen men någonstans har gruppen redan hittat hem och utvecklingen verkar ha avtagit. Kan man sin Svenska Akademien så känns den här plattan mest som en fortsättning på den förra.