Nick Cave and The Bad Seeds : Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

Det är väldigt svårt att recensera en platta som man tycker är hur bra som helst. Det finns risk att det blir väldigt lite text och att det som ändå skrivs är reklam och uppmaningar att köpa plattan. Och det är så jag känner nu. Det är kanske inte den bästa plattan han och hans grupp har släppt - men det är den absolut bästa som har släppts sedan Murder Ballads och den kom för 1996. Efter den plattan har Nick och gänget släppt bra skrivor med jämna mellanrum men ingen som riktigt fastnat. Det har vart snygga låtar i snygga förpackningar och vackert och kärlekesfullt men efter No more shall we part (2001) tröttnade jag helt på honom då det faktist blev väldigt tjatigt med all vacker musik som saknade det där lilla extra som funnits på tidigare plattor. Och jag har saknat gruppen The Bad seeds som fått en allt mindre och mindre roll. Tills nu.

Avhopp

Tyvärr så har Blixa Bargeld hoppat av för att satsa helhjärtat på sin egna grupp Einstürzende Neubauten.

The Bad seeds gör ändå ett vädligt bra jobb och får mycket mer utrymme här att ta ut svängarna i. Ösa på gitarren och plinka vilt omkring sig medan Nick Själv har gett upp att sjunga så vackert han kan och sjunger nu istället med inlevelse. Hellre lite falska toner än brist på känsla. Och det låter bra. Det är en blanding mellan allt från Henry's Dream (1992) till The Boatman's Call (1997). Och jag tycks verkligen med och känner i djupet innom mig själv att det här är varför jag alltid gillat Nick Cave - det är det här Nick Cave ska göra - så här han ska låta och wow, vad jag är glad att jag köpte den här skivan.

2 i 1

Eller skiva och skiva. Det är två stycken skivor med i ett extremt snygg CD-fodral och skivorna är uppdelade i två olika kategorier. Abattoir Blues och The Lyre of Orpheus - där den första är lite tyngre och råare medans den andra är mer vacker fast inte på det där hemska smöriga sättet. Utan mer harmonisk.

Och harmoniskt med Gud är skivan också och sådant brukar inte tilltala mig specielt mycket men Nick Caves gudatro och hans ständiga ifrågasättning gör det riktigt bra. Hur han söker gud ut bibeln och använder det han finner till att skriva hur bra texter som helst. Och på tal om Gud så har Nick för första gången tagit hjälp av en Gospelskör som passar perfekt och det hela blir en superb blandning av blues, rock, vis och gospel.

Hade jag delat ut betyg så hade den här fått högsta. Köp den här plattan och om inte så i alla fall för fodralets skull.