Yamato

Otoko-tachi no Yamato, som filmen heter på Japanska är en befriande film. Den befriar mig från bilden av att Japanerna under andra världskriget bara var onda måltavlor med fula fällor. Oftast är det så jag tycker att dem beskrivs i filmer. Ondskefulla och lömska och alldeles för ofta som statister som rasar ihop när stackars amerikaner på någon ö i Japan kämpar för sitt fosterland. Visst ska man komma ihåg att Japan inte betedde sig särskilt klokt när dom började kriga med Kina någon gång under 30:e talet och att USA:s oljeblockad slog hårt mot ett land som nästan inte tillverkade någon olja själv. Att Japan därför försökte slå ut USA:s marin genom ett överraskande slag vid Perl Harbor förbättrade inte oddsen för Japan eller japanerna.

Däremot så utelämnas ofta sådana små detaljer och oavsett vems fel allting var så glömmer man ofta bort människorna på den andra sidan. Japanerna är inte ett dugg bättre i och med Otoko-tachi no Yamato men här har jag lättare att förlåta att amerikanerna inte får en större roll än dem har. Jag har redan sett så många amerikanska hjältar på film redan.

Mot sin undergång

På det hela taget så är det en klassisk historia om människoöden. En ung kvinna kommer i modern tid till en hamn i norra Japan för att finna någon som kan ta henne till en plats där slagskeppet Yamato sjönk. Hon finner en av det få överlevande från skeppet som motvilligt tar sig an en resa i sina minnen. Genom hans minnen berättas en historia om ett slaget Japan som vägrar att svälja stoltheten och skickar ut allt dem har för att försvara sig mot amerikanerna. Yamato är så att säga, skickat till sin egna undergång och alla som tjänstgör på båten vet om det. Den japanska propaganda apparaten fungerar till en början bra när ungdomarna tar värvningen för att japanska media vet att amerikaner inte är så pass starka och snart ger upp. Många unga japaner söker värvningen och vi får följa några av dem.

Det är inte mycket krig i den här filmen. Det är intensivt krig när det är slag men där emellan är det mest drama. Det gör mig inte speciellt mycket även om jag upplevde filmen som lite väl lång så hade den i alla fall berört mig när den väl var slut. Vi fick följa ganska vanliga människoöden under krigstid men fortfarande så är det ödena fruktansvärda. Hur en person som har haft allt också kan förlora precis allt. Vi har sett det förut, jag hade bara inte sett det från den här vinkeln.

Lite tankar omkring

Att amerikanerna sedan väljer att släppa två stycken atombomber över ett redan slaget Japan eftersom amerikanerna inte vilja offra sina gossar kommer jag nog aldrig förstå. Jag vet att många amerikaner fortfarande idag tycker att det där två atombomberna där 200 tusen dog av direkt följd av bomberna och hur många som har dött av bombens biverkningar vet man inte riktigt. Man vet i alla fall att Hiroshima beräknas nästan 100 tusen ha dött av bombens biverkningar och än idag så är så dör folk på grund av bomberna. Japan hade en alldeles för stolt militärledning som vägrade ge upp och det kostade Japan riktigt mycket i lidande. Men jag kommer aldrig förstå mig på Truman som lekte Gud och såg till att så många människor, som inte hade någonting med kriget att göra, dog.