Wolfhound: Rise of the Warrior

Rysk fantasy är en väldigt ovanlig företeelse skulle jag vilja påstå. Så pass ovanlig att jag aldrig hört talas om något liknande men när jag sedan får se Wolfhound så ser jag i alla fall att ambitionerna vart stora men det märks att rysk filmindustri inte har lika mycket pengar att röra sig med som den amerikanska. För trots att det finns mycket i filmen som är bra gjort så avslöjar filmen sig själv på ett antal punkter.

Först och främst är det väldigt mycket omotiverade slowmotionscener som förstör, annars bra stridscener, med att gång på gång visa scener så pass långsamt och odramatiskt att jag faktiskt började gäspa flera gånger. Jag hoppas verkligen att slowmotionscenerna var till för att täcka upp för att stridscenerna inte kunde bli så intensiva så som regissören hoppades, för är det inte så och slowmotionscenerna ändå fick ta sådan stor plats som dom gjorde skulle bara tyda på dålig smak.

Även en del glapp i historien råkar filmen ut för och det känns som om filmen är ganska mycket nedklippt på sina ställen. Kanske får att budgeten inte räckte till eller något konstigt krav om hur lång en film får vara.

En modern Conan

Filmen har jämförts med Sagan om ringen-serien men jag kan inte hålla med. Allt som är fantasy är inte Sagan om ringen och den här filmen har inte många likheter med de filmerna. Snarare är det så att våran tystlåtne och allvarlige hjälte påminner mycket mer om Conan än om någon Hobbit. Hela öppningsscenen känns som en modern variant av den första Conanfilmen Conan Barbaren när onda människor rider in och mördar hela byn fast tar barnet till slav.

Ett tag in i filmen får jag också igenkänningar från film som kommer från våra bräddgrader. Nämligen Korpen-filmerna. Det är inte så mycket historien som det är känslan som Wolfhound förmedlar. Det är kallt och rått och människan är inte god och medlidande utan väldigt egoistisk i sin egna överlevnad. Den här igenkännelsen bidrar faktiskt till ett lite högre betyg än jag hade tänkt från början.

Story

Jag har hittills knappt nämnt någonting om filmens berättelse mer än att början liknar Conan Barbaren väldigt mycket. Men våran hjälte Wolfhound lyckas, precis som Conan, bli fri från sitt slaveri (om än inte på samma sätt) och målet med hans frihet är att hämnas på det två som mördade hans mor och han far. När han lyckats smyga sig på och döda kannibalen som uppstår dock en obalans mellan två onda makter och en hel stad kommer i mellan. I staden bor det en prinsessa och resten är historia.

Filmen består av väldigt mycket stridande och väldigt mycket ridande men inte av speciellt mycket kärlek. Däremot finns det väldigt mycket gud med i filmen och jag har inte bestämt mig ännu om filmen är lite kristen för det känns väldigt mycket som det när molnen skingrar sig och ljuset flödar ner på våran hjälte. Men samtidigt så finns det fler religioner och varför ska inte en fantasyreligion också få ha moln som delar sig och kännas kristen för?

På del hela taget så är det här en av det bättre fantasyfilmer som försöker fylla tomrummet efter Sagan om ringen. Jag tycker den lyckas ganska bra.

Håller du inte med? Skriv av dig