Timmen Noll

Eller The Final countdown som den heter på engelska, är en film från 1980 som ska få oss att tänka efter. Det är i alla fall meningen och kanske fick den människor att tänka efter för en så där 28 år sedan men nu för tiden man vi sett massor av filmer som innehåller moraliska dilemman av det ena eller andra slaget för att just Timmen Noll ska sticka ut. Men att teman har gjort fler gånger behöver inte betyda att filmen är tråkig eller dålig. För det är faktiskt helt ok.

Mr Lasky är en civilist som ska ut på sjön på hangarfartyget U.S.S. Nimitz av någon anledning som det inte läggs så stor vikt vid. Väl avvinkad av sin mystiske chef och ombordflygen av en helikopter så börjar konstiga saker att hända. För strax efter att han kommit ombord så utbryter den en konstig storm som för fartyget till en annan tid en sin egna. Nämligen till december 1941, strax innan Japan anfaller Pearl Harbor.

Dilemman

Dilemmat i den här filmen är om, när fartygets befäl och hans mannar äntligen listat ut vart dom befinner sig, de bör ingripa mot Japanerna för att förhindra en av det största Amerikanska förluster någonsin eller om de bör låta historien ha sin gång och bara titta på. Förutom en del ologiska luckor som filmens regissör Don Taylor tillsammans med manusförfattarna, inte bryr sig att täppa till nämnvärt så är filmen ganska välgjord. Det är dåliga specialeffekter och även fast det stör får man ju påminna sig om att filmen har en hel del år på nacken och att tekniken för specialeffekter är långt ifrån det vi idag har vant oss vid. Men stormen som fartyget kastas in i är faktiskt riktigt fullt gjord. Men det flesta av skådespelarna sköter sig bra men bäst är Kirk Douglas, som fartygets befälhavare och Charles Durning som senator Samuel Chapman. Martin Sheen är också med och gör en godkänd insats men hans rollkaraktär känns lite malplacerad och gör ingen direkt nytta i vare sig handling eller ombord på fartyget.

Filmen är helt ok och det finns en hel del ambitioner som tyvärr kanske inte togs hela vägen. Istället fastnade regissören, som så lätt händer när man har tillgång till massor av flygplan, i actionfällan. Det är alldeles för mycket scener på flygplan som flyger, strider, startar, landar och bara försöker verka tuffa. Själv tycker jag att japanernas stridflyg är mycket vackrare att titta på men dem får man inte se lika mycket utav.

Försök igen

Trots att filmen har en del brister så tycker jag om den. Tyvärr så känns det som om man gjorde enkelt för sig själva när slutet började närma sig och vi fick inte se det historiska konsekvenserna som ett ingripande av en modernare stridsflotta hade haft på japanerna. Häftigast hade vart om historien faktiskt hade ändrat sig och världen med dem. Det hade kunnat skapa ännu fler filosofiska frågor och kanske inte bara sådana vi redan grubblat på en antal gånger redan. Men om det kanske skulle göras ett nytt försök, med samma tema, fast dra det lite längre, i en modernare film med moderna specialeffekter, så kanske vi hade fått en film som hade överträffat det mesta.

Håller du inte med? Skriv av dig