Sinbad: Legenden om de sju haven

Ibland måste man våga ompröva sina egna åsikter och i och med att jag såg den här filmen för andra gången idag så måste jag lätta på min dom som jag (tyvärr skrev jag inte recensioner då) fällde över den första gången jag såg den. Filmen är faktiskt helt ok.

Sinbad är pirat och det finns en del berättelser om honom och självklart ska det finnas en barnvänlig. Det tycker i alla fall DreamWork som skapat filmen. DreamWork är, tillskillnad för Disney, inte jätte mycket för talande djur vilket gör att filmen känns lite mer vuxen på ytan än den faktiskt är. Det här är en ganska banal historia om hjältedåd, äventyr, kärlek och rättvisa.

Snälla pirater

En ganska typisk saga vill tyckas om inte hjälten försöker sig på att vara en antihjälte. Sinbad hade tänkt och sno fredens bok men i sin kamp mot sin gamla barndomsvän Proteus dyker ett sjöodjur upp och Proteus och Sinbad blir tvungna att samarbeta och i stridens hette faller Sinbad överbord och i havet träffar han på kaosets gudinna Eris som säger åt honom att sno fredens bok (vilket han redan försökte alltså). Men när det väl gäller och han ska slå till så ångrar han sig och Eris tar Sinbads gestalt och snor boken i hans ställe. Självklart blir han anklagad för stölden men hans hjältedådiga kamrat Proteus offrar sig själv och Sinbad får 10 dagar på sig att få tillbaka boken innan Proteus dör.

På dessa tio dagar hinner Sinbad och hans besättning fästa sig ganska mycket vid deras fripassagerare Marina som är Proteus trolovade och det tar inte lång stund innan tittaren vet hur detta ska sluta. Piraterna är både gulliga och snälla och det finns inte mycket hårdhet i dem. En ganska härlig bild av pirater skulle jag påstå.

Blandade stilar

Det som störde mig första gången är något jag hade mer överseende med denna gång. Det är mycket action i filmen och ibland går det väldigt fort och för det minsta kan det nog vara problem att hänga med i vad som händer. Filmen har också en hel del saker som nog kan vara lite skrämmande för det minsta och en hel del skämt som allena är riktade till den vuxna publiken. Tack och lov så är hunden (trots att den inte kan tala) en befriande faktor och kommer locka fram många skratt.

Det här är ingen klassiker och kommer aldrig att bli en klassiker och det blir svårare och svårare att göra film som når upp till den standarden. DreamWork har försökt och till och med lyckats förut med Shrek men det kanske mest var tur?

Hur som helst så erkänner jag att filmen var bättre än vad jag ville minnas den och den fungerar helt och klart som lite underhållning även om det finns en hel del som är bättre.