Det finns en hel del bakgrunds historia till den här filmen. Det hela började någon gång på 1920:talet med en kvinna vid namn Thea von Harbou. Författare till yrket. Hon skrev en bok som hette Metropolis som filmatiserades av hennes dåvarande man Fritz Lang. Det förhållandet kanske inte var det mest lyckade eftersom Lang själv var halvjude och eftersom Thea hade börjat sympatisera med nazisterna. De han däremot göra världens då dyraste film. En Sci-Fi film om en framtid där människorna bygger ett modernt Babels torn och där människan är uppdelad i olika samhällsskick. Filmen är idag en riktigt klassiker och har inspirerat massor av människor. En av dem som blev inspirerad var mangatecknaren Ozamu Tezuka som gjorde en hel serie om Metropolis 1949. Många år senare kom en regissör vid namn Rentare för sig att göra en långfilm på mangaserien. Det här är resultatet. En animerad stormfilm som bygger på en manga som är inspirerad av en stumfilm från 1920. Det hela gick förvånansvärt bra.
Alternativ historia
Det finns rykten som säger att Ozamu Tezuka inte ens såg originalfilmen utan bara blev inspirerad utav planscherna. Hur som helst, eftersom jag har nu har sett båda filmerna så vet jag att det finns väldigt mycket likheter mellan dem men också en hel del olikheter.
Metropolis är en vackert animerad film. Färgerna är fulla av liv och det har inte snålats med kontraster. Det hela utspelar sig en supermodernstad som ändå andas en hel del 1920:tal i båda stil och känsla. En alternativ historia skulle man kunna säga. Ozamu Tezuka skapade ju serien på 40:talet och mycket av filmens stil är också taget direkt ur serien och det märks. Speciellt karaktärerna kan se väldigt gammeldags ut men det passar bara in i stämningen som skapas. Lägg där på till lite jazzigare melodier i bakgrunden så är känslan total.
Gripande berättelse
Historien är stor. Det skulle inte ge den rättvisa att försöka återge den här men i korta drag är det en historia om hur människans strävan efter makt blir våran egen undergång. Filmen handlar också om vänskap och om att överbygga osynliga murar mellan varandra. Det är en vacker historia och när filmen är slut så är jag väldigt gripen. Även om vissa partier är lättsammare och filmen innehåller mycket värme så blir jag berörd och gripen på ett sätt jag inte trodde jag skulle bli. Det är helt enkelt ingen lättsam film även om det kan se barnslig ut på håll.
Jag tycker väldigt mycket om den här filmen och jag kan verkligen rekommendera att man ser den. Den är vacker på flera sätt än det visuella och samtidigt så vill den få oss att tänka efter lite. Även om den inte är lika revolutionerande som filmen med samma namn från 1927 så finns det viktiga budskap i historien.
