King Kong

Jag var väldigt trött på Peter Jackson efter hans Sagan om ringen-filmerna. För min del blev det för mycket av effektslöseri och slowmotionscener. Så därför drog jag mig från att se King Kong. Det tog emot så pass mycket att jag faktiskt inte har sett den förrän nu när jag ligger hemma och har ont i halsen och öm i kroppen och kände mig lite allmänt misslyckad. Jag kan direkt säga att King Kong passade mig perfekt i min sinnestämning och det tog inte många scener innan jag glömt min ömmande kropp och min känsla av misslyckande. Filmen fångade mig direkt och höll mig sedan kvar länge och väl. Endast en gång han jag bli lite irriterad på Peter Jackson och det är när han slänger in slowmotioneffekter där dom absolut inte behövs. En ovana som han alltså har med sin från Sagan om ringen-filmerna.

Filmen börjar långsamt uppbyggande. Vi lär känna våra rollkaraktärer och den mänskliga kärlekshistorien får tacksamt inte allt för stor, men betydande plats. Vi får lära känna den fattiga skådespelerskan Ann Darrow och hur förlorar ens det lilla som hopp som hon har när hennes väg korsas med Carl Denham, som desperat är på jakt efter en skådespelerska till sin filmprojekt. Ann låter sig övertalas och tillsammans med Carl och manusförfattaren Jack Driscoll ger hos sig ut på en mardrömsresa.

Döskalleön

Under båtfärden så avslöjas det både ett och annat och målet är inte alls Singapore som Carl från början sade. Utan istället är det en ön som ingen vet existerar som är målet och väl framme börjar det ta fart på allvar. Det blir så mycket action att det knappt vill ta slut och oftast är det riktigt snyggt och spännande också. Ann blir som bekant offrad av infödingar till Kong som dock fattar tycke för henne och försvarar henne allahanda dinosaurier och andra monster som ön inhyser. Äckligast av allt är när några av våra vänner fallit ned i en stor ravin och förvuxna insekter börjar komma från alla håll. Först långsamt och krypande men sedan översvämmas scenen och människorna av allahanda sorters kryp där en avlång, storvuxen, äcklig och fullproppad med tänder, maskliknande varelse tar sig av människorna.

Kong själv fattar man snabbt tycke för och Andy Serkis som avbildar Kong gör ett grymt bra jobb åter igen. Kong känns riktigt trovärdig och speciellt när han är i närbild. På långt håll kan faktiskt vissa scener kännas lite väl datoranimerade, vilket försäg inte är konstigt, men kanske lite slarvigt.

New York

Väl tillbaka till New York så har 17 personer i besättningen dött och Kong ska visas upp som någon slags trofé. Här måste jag berömma arbetet som har lagts ned på att få 30-talets New York att kännas verklig. För verkligt känns det och det är himla snyggt hela tiden. Och sista striden med Kong på Empire State Building mot flygplanen är filmhistoria alla gånger.

Peter Jackson har alltid påstått att han ville göra en nyversion av den här filmen och jag tycker verkligen att han lyckats. Filmen har påståtts vara för lång enligt vissa men själv tyckte jag det var alldeles lagom med ca 3 timmars matinéunderhållning när jag inte mådde så toppen. Alla skådespelare och effektmakare ska ha beröm för sina insatser. Men nästa gång vill jag slippa onödiga slowmotionscener.