En långvarig förlovning

Det är svårt med filmer man har skyhöga förväntningar på. Efter att ha sett och älskat Amelie från Montmartre och blivit förtjust i The City of Lost Children så var mina förväntningar inte små när jag satte mig tillrätta och reklamfilmen började köras igång. Jag vet inte riktigt vad för sorts film jag hade väntat mig men att den skulle vara bra visste jag.

Så när filmen börjar under första världskrigets fasor blir jag faktiskt ganska chockad över hur detaljerad denna ångest och förtvivlan som fanns hos det människor som var där. Ett krig där den egna sidan dömer sina egna till döden för att dom är mänskliga och för att det har gått så långt att dom skadar sig själva. Ordentligt.

Audrey Tautou

Audrey Tautou blev känd genom sin strålande roll insatts Amelie från Montmartre och måste ha satt en hel värld av hjärtan i dunkning. Och även om hon var helt underbar som Amelie så visar hon i den här filmen att det finns mycket mer av hennes talanger som bara vill fram. Det här är en skådespelerska att räkna med.

Även Dominique Pinon som syns i det flesta av Jean-Pierre Jeunets filmer gör en jättebra roll. Det gör för övrigt alla skådespelare och man betvivlar inte en sekund att det här är riktigt.

Hopp och glädje

Filmen innehåller mycket ondska men det är egentligen inte någon sida som är god eller ond. Det är människor som drivs av situationer till ondska och ingen är ond i säg. Det är skönt att se en film som inte förenklar genom att måla upp den tyska sidan som onda och den franska som goda.

Även om filmen innehåller väldigt mycket hemskheter så är det faktiskt hoppet som genomsyrar filmen mest. Det finns även en hel del saker som man måste skratta åt. Enkel vardaglig humor och ingen Amerikansk high school variant. Det klart roligaste är brevbäraren på sin cykel och den relation som han utvecklar till Mathildes (Audrey Tautou) familj.

Bildspråk

Jean-Pierre Jeunet har ett underbart bildspråk som täcker hela synfältet och som verkligen lever. I den här filmen känns det helt ok att allt som utspelas under Mathildes forskningar efter sin fästman (som antas dött i fronten som dödsdömd) så är allt gulaktigt medans det under krigsscenerna är mer grådassigt men ändå syns alla färger igenom. Underbart snyggt.

Jag kan bara rekommendera den här filmen så starkt som möjligt och jag vet att det inte kommer ta lång tid innan jag ser om den. Helt underbart bra. Jean-Pierre Jeunets håller på att bli en favorit när man snackar film!