Final Fantasy VII: Advent Children

Det finns inget spel som berört mig så mycket som Final Fantasy VII gjort och jag är inte ensam om att känna just så. Final Fantasy VII lyckades med något som inget annat spel någonsin lyckats med. Spelet hade en historia som gjorde att man var tvungen att spela det till slutet och när man spelat ett spel i mer än 60 timmar så får man starka relationer till huvudkaraktärerna.

Det här vet Square Enix mycket väl och efter att deras förra film The Spirits Within egentligen blev mer eller mindre ett fiasko (trots att den faktiskt var helt ok) så ville Square Enix satsa på säkra kort. Att göra en film som utspelar sig två år efter slutstriden i Final Fantasy VII skulle få alla fansen att längta, längta och hoppas. Självklart. Jag är inte ensam om att ha älskat spelet.

Svårt att glömma

När vi möter Cloud Strife på nytt så är det en tillbakadragen hjälte vi får lära känna. Cloud var aldrig någon framåt människa men i spelet blev han bättre allt eftersom. Dock så blir Aeris Gainsborough dödad Sephiroth i spelet och efter det har Cloud aldrig blivit sig själv (inte jag heller, första och enda gången jag har gråtit när jag spelat ett spel) och fortfarande två år senare kan han inte släppa minnet av henne och känner en enorm skuld för hennes död.

Samtidigt som världen håller på att återhämta sig efter Sephiroth död så har en smärtsam sjukdom börjat spridas och Geostigma framkallar smärtor hos folk och vissa blir förlamade och även våran hjälte har blivit smittad. Samtidigt dyker det upp tre stycken nykomlingar som letar efter sin moder (Jenovas) och endast via henne kommer dom att kunna bli av med Geostigma som har förpestat Lifestream ett bra tag.

Har man spelat spelet så förstår man mycket mer av historien än om jag skulle sitta här och rabbla i evigheter. Historien är egentligen ganska simpel men blir oändlig när man tänker på spelet. Och jag tror att det nästan är ett måste att ha spelat igenom spelet för att acceptera den här världen, människorna och deras liv.

Snygg action

Filmen är animerad, vilket jag glömde att säga, och det mesta i filmen består av riktigt snygg action. Jag trodde försäg aldrig att Final Fantasy skulle drabbas av Matrix komplex men så har det skett och även om filmen många gånger lyckas vara riktigt bra i sin action så känns det hela inte riktigt rätt. För mig har Final Fantasy VII alltid vart mer drama än action och mer personlighet än coolhet.

Tyvärr är filmens 100 minuter för kort för att göra känslan rättvis. Jag vill ha mer och jag vill ha mera hela tiden. Jag vill ha ett nytt Final Fantasy VII spel och det kommer jag också att få. Men även fast filmen är helt ok så kommer den inte ens i närheten av känslan som jag fick från spelet.

Kära återseenden

Alla har haft sin favorit karaktär i spelen och jag tror jag gillade alla mer eller mindre. Min absoluta favorit Aeris Gainsborough hade den dåliga stilen att dö och återses i filmen som minnen. Inte mindre berörs jag och känner samma känsla och jag kände när hon dog i spelet komma till mig åter och jag måste erkänna att tårarna närmade sig igen. Fast hon förblir död och inte ens i Final Fantasys världar återuppstår någon som är död.

Andra kära återseenden är Barret Wallace, Vincent Valentine, Cid Highwind, Red XIII, Yuffie Kisaragi, Zack, Reno och Tifa Lockhart. Alla ansikten som jag minns och som tyvärr har fått en för små roller i den här filmen. Jag skulle kunna tycka att det borde göras mer. Minst en film om varje person kanske?

Hur som helst så är den här filmen helt klart sevärd och det jag önskar mig mest av allt just nu är en nyversion av spelet och jag kommer skriva en kärleksförklaring till Square Enix där jag berättar att dom har min kärlek för evigt.