10,000 BC

Jag gillar äventyrsfilmer. Det finns något härligt avkopplande med dem. Lite lagom spännande och härliga kameraåkningar ger krydda i livet. Man ska inte behöva ta äventyrsfilmer allt för seriöst. Det ska vara gripande, men inte så att man funderar över filmen när den väl är slut. Tyvärr så känns det som om regissören Roland Emmerich tagit till sig medelmåttan på allvar och trots att 10.000 B.C. hade alla möjligheter att bli en riktigt tuff film så blir det aldrig mer än okey. För storyn är ihålig och skådespelarinsatsen (i alla fall från huvudpersonernas sida) underkänd. Trots att filmen består av massor av action så fungerar det inte för att hålla mitt intresse uppe hela vägen.

Vi lär känna våran krigare och hans kärlek i deras lilla stenålderssamhälle där överlevnad och mammutar är samma sak. Det är ett hårt liv människorna lever och inte blir det lättare att det fyrbenta demonerna kommer en natt och rövar bort hälften av dem. Demonerna är egentligen människor på häst och lite mer utvecklade vapen. Även om man förställt deras röster lite så dem låter lite djävulska. Våran hjälte som heter D’Leh Sätter efter demonerna eftersom hans kärlek, Evolet, blev bortrövad tillsammans med dem andra.

En lång resa

Det är början på en lång resa från det isiga bergen till tropiska skogar till stekande öknar. Under äventyret lyckas D’Leh både bli kompis med en förvuxen sabeltandad tiger och slåss mot någon slags variant av stenåldersfåglar. Ute på öknen träffar han andra folk och får reda på att Evolet är förd till Gudarnas berg som ligger där ormens huvud finns. Lite vandring till och så har dom hamnat i något som ser ut som Egypten där ledarena är Gudar och slavarna bygger pyramider. Nu blir det till för D’Leh att största Gudarna och frita sin älskade.

Jag älskar ju sådant som att slavarna gör uppror och störtar herrarna. Den lilla människan slutar sig samman med sina bröder och systrar och störtar tyrannerna. Det är synd bara att just den biten, hur människorna sluter upp och tar till vapen, är nedbantad till att ”åh, hon har krigarens märke, nu slåss vi” djup.

Finns ljusglimtar

Filmen är långt ifrån värdelös. Det finns en hel del saker som faktiskt är intressanta i filmen och det stör mig nästan mer än om filmen hade vart rakt igenom dålig. För vissa idéer som filmen har borde ha använts på ett bättre sätt. Förfinats och bearbetats för att skapa djup. Sen hade jag hellre sett andra skådespelare än just Steven Strait och Camilla Belle i huvudrollerna. Det andras insatser är bättre men ingen speciellt lysande. Sen stör det mig också att man blandar så frisk mellan olika epoker i historian. Det hade vart tufft nog att göra en film om stenåldersmänniskor utan att blanda in vare sig savannen, pyramider eller påhittade djur. Sen tror jag faktiskt inte att alla människor på den tiden var smutsiga och hade dreads. Men vad vet jag.

Håller du inte med? Skriv av dig