Terry Pratchett: Små blå män

Jag har alltid varit svag för Terry Pratchett ända sedan den dagen min mor fick mig att läsa något av honom. Jag hade gjort ett försök redan tidigare med boken Magins färg men den blev jag bara besviken på eftersom jag just då var ute efter renodlad fantasy. Hur som helst så har jag alltid gillat Pratchetts böcker och var först ut med att köpa den senaste så fort jag såg den i butik. Men sen hände något och det började kännas som om man har läst allting förut och alla skämten känns igen. Därför tyckte jag boken Den makalöse Maurice och hans kultiverade gnagare var riktigt befriande eftersom Pratchett började med ett nytt grepp och faktiskt gjorde någonting lite annorlunda.

Så när Små blå män dök upp på bokhyllorna tog det faktiskt ett tag innan jag la beslag på den och det tog ännu länge tid för mig att läsa igenom den. Jag hade hoppats att Små blå män skulle vara den barnbok som den skryter om att vara och visst finns det en hel del saker som är anpassade för barn men inte mycket mer än det alltid har varit. Största skillnaden mot andra av Pratchetts böcker är att det inte skämtas frisk om döden gång på gång. Däremot så försöker Pratchett få oss att ifrågasätta sagovärlden och hur lycklig den faktiskt är.

Krångligt och rörigt

Tyvärr misslyckas han ganska ordentligt med att ge oss en målande beskrivning om hur världarna vi rör oss i ser ut och hur dom fungerar. Det känns hela tiden som om poängen ligger strax bortom räckhåll och hur mycket Pratchett än försöker så når han inte riktigt ända fram förutom vid något sällsynt tillfälle där poängen inte bara klargörs utan också är ganska smart. Men röran kommer vi inte ut och jag får gång på gång bilder i mitt huvud hur Terry Pratchett fungerat när han skrev den här boken. Det känns som om han försöker måla upp något men är i fel media. Det här skulle passa mycket bättre som en film eller serie av något slag än i bokform. Bilderna är alldeles för otydliga och lämnar aldrig Pratchetts huvud utan blir hans egna fantasibilder som han inte lyckas förmedla till mig.

Det är nog första gången jag faktiskt blivit glad för att en bok har tagit slut även om boken faktiskt fick lite fart under det sista sidorna då några gamla bekantskaper gjorde comeback. Men det fick mig mest att bli nostalgisk och längta tillbaka till vissa andra böcker som handlar om häxorna på Skivvärlden.