Elise Claeson: mamma@home Det moderlösa samhället

Jag anade redan från början att jag skulle bli uppretad av den här boken, eftersom den ingenstans på baksidan hymlar med att den hyllar en traditionell syn på manligt och kvinnligt, samt propagerar för att fler kvinnor ska omfamna sitt biologiska kall och vara hemma med sina barn istället för att jobba. Elise Claeson skriver utifrån egna erfarenheter, då hon efter en tid med familjen i USA bestämde sig för att säga upp sig från sitt jobb som jämställdhetsexpert på Saco för att bli mamma på heltid.

Alla kvinnors kall?

Vad som stör mig är egentligen inte budskapet om att man ska våga göra valet att bli hemmafru trots att det är tämligen politiskt inkorrekt i Sverige. De som verkligen vill detta borde givetvis överväga det. Det som retar gallfeber på mig är att författaren verkar så övertygad om att det innerst inne är alla normala kvinnors dröm att kunna vara just mamma, och pyssla om hemmet och sina barn medan mannen fyller sin traditionella roll som försörjare. De kvinnor som saknar dessa känslor, alltså pojkflickor, är de som fått en för stor dos av det manliga könshormonet testosteron under fosterstadiet. OK? Claeson oroas av statens enligt henne alltför stora inblandning i och kontroll av barns uppfostran, och av tanken att mammans roll kan ersättas av utbildad personal eller pappor. Hon hänvisar till människans ursprung, till biologiska könsskillnader som hon menar är medfödda (möjligtvis med undantag från de stackars testosteronstinna flickorna?) och som gör det helt naturligt för kvinnor att vara vårdande och för män att vara försörjande.

Moderliga Maria VS. självständiga Pallas Athena

Jag kan hålla med Elise Claeson om att många barn skulle må bättre om de fick spendera mer tid med sina föräldrar, liksom föräldrar skulle må bättre om de fick vara mer med sina barn. Vad jag inte förstår är varför det helt självklart ska vara kvinnan som ska ta på sig att bli ekonomiskt beroende av sin partner och vara hemma under barnens uppväxt? Varför ska det finnas inom så gott som alla kvinnor en längtan efter att ge upp sitt jobb för att göra detta?

Emfasen på biologi och traditioner känns väldigt mossig och inte så lite trångsynt, med rubriker som ”En riktig hemmafru. Om konsten att vara försörjd av sin man – inte av försäkringskassan” eller ”Maria och Pallas Athena. Om kvinnlighet och moderlighet i evolutionens backspegel. Är jämställdhet önskvärt?”. Eftersom jag tycker att jämställdhet är mycket önskvärt är jag nog inte den tänkta läsaren till en sådan här bok, men oavsett läsarens ståndpunkt lämnar den som argumenterande text en hel del att önska. Lite väl svartvit, lite väl insnöad, kan jag tycka. Men uppfriskande upprörande, det kan inte förnekas!