Åsa Schwarz: ...och Fjättra Lilith i kedjor

Åsa Schwarzs debutroman är en salig blandning mellan en hel del. I ena stunden känns den som en halvdan skräckis som seglar på vågen efter John Ajvide Lindqvist skräckromaner Hanteringen med odöda och Låt den rätte komma in. Åsa seglar kanske lite mer i med vind nu när ockultism har blivit så populärt och då mattematiska gåtor ska lösas av varje Da Vinci koden fantast.

Och visst känns det segt ett tag och även fast det är en del spännande karaktärer med i boken så känns ingen av dem speciellt trovärdig och att huvudpersonen, kallad Lena, skulle råka vara så tråkig och torr förstår jag inte.

Det blir bättre

Så här känns det i mer än halva boken. Jag envisar mig fram för trots allt elände som jag stöter på i form av ett språk som stundom känns stressigt och hackigt så gömmer det sig en härlig deckareliknande historia i den här boken. Tyvärr tar det mer än halva boken innan historien får fart och jag rycks med.

Jag får nog ha en viss förståelse för att Åsa Schwarz skriver som hon skriver. Det är ju trots allt en debutroman och det finns ju en hel del i det här som kan bli så mycket bättre tills nästa bok. För en nästa bok finns det och den kallas Stigma. Där kommer vi tydligen få återse Lena som förhoppningsvis då har fått en bättre karaktärsbeskrivning.

Pucko för datanördar

Handlingen i boken är försäg ganska simpel om man skulle hårdra det. Någon lurar en Puckodrickande hacker att stjäla massa pengar från ett företag. En person blir mördad och har blivit tömd på blod. Lena hitta en dagbok från en tjej som blev mördad hundra år tidigare.

Orealistiskt. Jag har då aldrig hört talas om en hacker som dricker Pucko. Jag har däremot hört talas om människor som blivit lurade.