Låt den rätte komma in

Det här är en bok om vampyrer som innehåller många av de klassiska ingredienserna man förväntar sig hitta i en berättelse av det slaget: En mörk och gudsförgäten plats där handlingen utspelar sig, en mäktig vampyr som sprider sin smitta bland den försvarslösa befolkningen, den odödes obligatoriske underhuggare och naturligtvis en hjälte på vars axlar ödet för såväl blodsugaren som dennes offer vilar. Men bokens författare har tagit dessa komponenter och gjort något helt eget av dem, och resultatet är en uppfriskande annorlunda skräckroman. Handlingen utspelar sig på det tidiga 80-talet i Blackeberg, där invånarna plågas av en ovanligt kylig höst och oroas av ett ritualmord av en pojke som ägt rum i ett närliggande skogsparti. Samtidigt har den mobbade och mordiskt dagdrömmande tonårspojken Oscar stiftat bekantskap med en mystisk flicka som han träffar om kvällarna i lekparken. Flickan som kallar sig Eli är liten, blek och smal, men bakom den fasaden lurar en sanning som Oscar aldrig kunnat föreställa sig ens i sina mest morbida fantasier. Det står snart klart för läsaren att detta tillsynes ofarliga flickebarn är roten till allt det onda som drabbar förorten, och efter en tid börjar även Oscar ana hur det ligger till.

Möjliga kopplingar till Stokers ”Dracula”

”Låt den rätte komma in” erbjuder många kopplingar till vampyrböckernas urmoder ”Dracula” om man vet vad man ska leta efter. Till exempel finns en Renfield-karaktär som förslavats av den manipulativa vampyren med löften om att få sin högsta önskan uppfylld. Denne tjänare verkställer högst motvilligt och med stora samvetskval sina order, men det han strävar efter är inte evigt liv så mycket som att få uppfylla sina vämjeliga lustar för barnkroppen som vampyren innehar. Det är lite svårt att uppbåda samma sympati man kände för ”Draculas” Renfield när den här versionen har pedofilböjelser istället för odödlighetstörst som styr hans liv och gärningar. Det finns också en motsvarighet till det kvinnliga offret som i ”Dracula” var den välbärgade jungfrun Lucy, och utan att avslöja för mycket kan man konstatera att även här har författaren gett oss en tappning av denna som skiljer sig påtagligt från förlagan. Det är förvisso inte helt säkert att Ajvide Lindquist skrivit sin bok med avsikten att koppla till den klassiska romanen, men jag hade hursomhelst väldigt roligt när jag satt och hittade likheter mellan böckerna.

Kusligt, äckligt och riktigt bra

En andra åsikt Text: Niklas Datum: 20090621 En underbar bok som faktiskt blev bättre av att läsas en andra gång. Stundtals så beskriver Johan ganska äckliga saker men både berättande och språk fångar mig så att jag inte kan sluta läsa och så beroende brukar jag inte vara. Ett självklart val om man inte redan läst den och behöver en sommarskräckis. Mitt betyg: 10/10

Det här är en skräckroman som gör skäl för namnet; den är ofta läskig och dessutom otroligt äcklig i vissa avsnitt (odöd är inte alltid lika glamoröst som Tom Cruise i ”En vampyrs bekännelse”, gott folk), men har man nerverna och magen för det bör man definitivt läsa den. Både huvud – och bikaraktärer är beskrivna med detalj och känsla, och den realismen gör kanske att det övernaturliga elementet får ännu större effekt? När man som läsare börjat närma sig slutet kan man undra hur i hela friden den här historien ska knytas ihop och sluta, och upplösningen kändes åtminstone inte för undertecknad helt förutsägbar. Förlåt ett uselt skämt, men detta var en upplivande blodtransfusion till skräckgenren!