Giraffens tårar

Det är härligt med böcker som man blir glad av. Den första boken som handlade om Mma Ramotswe blev jag inte lika glad av som den här. Fast jag tror det har med förväntningar att göra. Den här gången visste jag vad jag skulle få, och fick det, medan jag i den första boken inte hade någon aning om vad som komma skulle och därför också antagligen blev lite besviken av bristen på detektiv arbete.

För det här är inte detektivbok, det är en bok som handlar om Mma Ramotswe som är den första kvinnliga detektiven i Botswana. Upplägget är väldigt annorlunda och att få följa en helt annan del av världen i dess vardag är riktigt härligt och känns så pass trovärdigt att jag stundtals glömmer bort vem det är som faktiskt skrivit den här boken.

Afrika

Afrika verkar vara ett härligt ställe. Skulle världen öppna sina ögon för Afrika känns det som om man också snart skulle få bukt med det problem som finns där och fick man bukt med dem så känns det som att Afrika skulle ha så mycket att ge omvärlden i form av bland annat kunnande och kultur.

Människobeskrivningen är ändå det som är bäst med den här boken. Respekten för andra människor och den starka viljan hos så många. Jag stöter inte på någon som är ond. Däremot stöter jag på människor som gör val i livet som kan få bittra konsekvenser. Men ingen av dem är ond.

Vardagsliv

Det är vardagslivet i Botswana som imponerar mig mest och att Alexander McCall Smith kan få till ett så trovärdigt liv och så trovärdiga människor får mig nästan att tro att han själv skulle vara en afrikansk kvinna. Men det vet jag ju att han inte är.

Det här är en självklar avkoppling och en bok man blir glad av. Läs Damernas detektivbyrå först. Böckerna är försäg fristående men jag tror man får ut mer av dem om man läser dem i följd.

Håller du inte med? Skriv av dig