Den siste tempelriddaren

Det hela börjar Metropolitanmuseet i New York när fyra stycken tillsynes korsriddare stormar in och skjuter och slår vilt omkring sig. Det är ett osannolikt rån som inträffat och typiskt nog är arkeologen Tess vittne till hela förloppet. Typiskt nog träffar hon också på FBI-agenten Reilly som genast blir betuttad och gör över massor av gränser för att Tess ska bli lycklig och glad i sin jakt på rånarna. Att jakten sedan har spår i historien förstod jag redan från början eftersom titeln är ganska avslöjande men tillskillnad från en viss DaVinci koden, som också ältar tempelriddare, så känner jag mig aldrig smart när jag läser den här boken. Det är tyvärr så att jag tvärtom tycker att författaren underskattar sina läsare med en historia som förvisso inte är förutsägbar, men däremot ganska dum.

Det är alltså inte det här rotandet i historien som Dan Brown tog oss mer på. Snarare är historien om tempelriddarna bara en ursäkt för att försöka skriva en bok som ska kännas som en boken Indiana Jons med extra mycket action och dåliga klichéer.

Dumma, dumma bok

Boken svajar verkligen i kvalitet och när Khoury väl presenterat alla karaktärer, vilket kändes fler än valfri fantasy, så kom historien igång. Däremot så kändes storyn dum och ologisk på flera olika sätt men hur FBI utreder rånmordet vid museet är bara pinsamt. Även om den här boken inte är ett skräckexempel på hur en författare som har en historia att berätta men inte kan tillräckligt om det som ska berättas ofta blir mer vilsen och känns mer dum än vad han faktiskt är. Nog om det, läser ni boken så förstår ni nog exakt vad jag menar.

Sedan att boken också värker ur sig riktiga dumheter ger ju inte boken några direkta plus. Ett exempel är en mening som jag läste flera gånger men som jag ändå aldrig blev klok på. Någonting i stil med detta skrev; Tess hade öronproppar men kände ändå tryckvågen från smällen. Som att öronproppar skyddar mot tryckvågor. Kanske är det en översättarmiss men dumt är det likväl.

Någonting annat

Jag kan inte annat än beklaga mig över den här boken trots att den faktiskt blir lite spännande på sina ställen och att jag faktiskt kommer på mig med att ha överseende med det tråkiga och stela språket. Däremot är historien ingen höjdare men upplösningen är än värre och utan att avslöja för mycket så kan jag säga att den inte gav någonting. Ska man läsa den här boken så kan man lika bra sluta när det är en 30 sidor kvar och hitta på ett eget avslut.

Så där ja. Kanske är jag för hård i recensionen om stackars Khoury men jag blev riktigt besviken och här på Testcentralen står vi för vad vi tycker. Förlåt.

Håller du inte med? Skriv av dig